Sverige ett hemskt land för studenter?

Har till min fasa upptäckt att bilden av Sverige som ett välmående i-land är felaktig. Alla invånare har det inte så bra som många vill och tror. Tydligen har vi missbedömt allt. Personer som tagit studenten och är aktiva arbetssökande tvingas mot sin vilja att bo hemma hos sina föräldrar om de är under 20år och på sin höjd kan de få cirka 1000kr i bidrag varje månad. Den senaste skrämmande upptäckten som jag gjort är att om du är student och blir sjuk under ditt sommarvikariariat absolut inte kan klara dig på egen hand om du inte har tillgångar att ta av sedan tidigare Nä, då tvingas du helt enkelt att gå till socialen, då försäkringskassans ersättning är på tok för låg för att klara livsnödvändiga utgifter som t.ex. hyra och mat. Dessutom tar sjukhusen ut en avgift på 80kr per natt för de dagar man tvingats vara inlagd, denna summa kan ev. täckas av försäkringsbolaget om man har en sådan försäkring, men att få sådan ersättning tar tid. Inte nog med all krånglig byråkrati och ständig väntetid i telefon och möten oavsett situation, det ska dessutom tas ut skatt på allt, men vart tar egentligen denna vägen? Vem har inte hört att studenter i Sverige har det så bra, då de får pengar av staten. Men hallå, i Sverige är existensminimum satt till 8000kr och studenter med fullt bidrag och lån får endast ut kring 7500kr, varav cirka 2500 kr är rent bidrag. Resterande summa består av lån, förvisso ganska förmånlig ränta, men det ska hur som helst betalas tillbaka en dag. Blir även så grymt förbannad på att det finns ett maxbelopp som studenter får tjäna per termin, särskilt då samtliga sommarmånader räknas in på höstterminen. Jag menar studenter får inga som helst pengar under sommaren och varför ska den ev. inkomsten från sommarjobb resultera i sänkt bidrag. Ta denna summa (2500kr) och jämför med t.ex. barnbidraget som går till föräldrarna de första 16 åren, denna sänks inte. Inte nog med att studenterna lever under existensminimum de har inte heller samma rättigheter som andra i samhället. Varför ska studenter behöva leva under existensminimum under 10 av årets 12 månader, dessutom vara helt utan inkomst under två månader om de inte har tur att finna ett jobb. Trodde alla invånare hade rätt till viss ledighet, men detta tycks inte gälla studenter som tvingas jobba under sin ”lediga” tid för att överleva och slippa gå till soc. Dessutom kan arbete under sommaren straffa sig, då bidraget sänks om personen i fråga tjänar mer än 50 000 under årets första eller andra period. Detta innebär att de tvingas leva långt under existensminimum. Borde inte staten ta tillvara mot de personer som är villiga att offra 3-5år på en högre utbildning och samtidigt dra på sig lån under denna period som inte sällan uppgår till 100 000 samtidigt som de tvingas leva under existensminimum? Är grymt glad att jag inte är en av dem som ständigt balanserar på vågen och lever på yttersta marginalen. Alltid något att glädja sig över, men blir ledsen av att se människor i min närhet som inte har samma tur som mig. Dagens fråga är alltså: Vad lever vi egentligen i för land?